Träda

Det finns kvällar som lämnar efter sig en tystnad som är mer högljudd än sorlet som just dött ut. I helgen satt vi där, min fru och jag, med några av de äldsta vännerna vi har. Ankringar i tiden, människor vars konturer etsat sig fast i minnet sedan en annan era. Ändå kände jag, med en skärpa som blir alltmer påträngande för varje gång, en fundamental dissonans. En känsla av att vara en observatör snarare än en deltagare, en gäst i ett sammanhang som en gång var mitt eget.

Skratten finns där, men de ekar annorlunda. Samtalen löper på, men de följer spår där jag inte längre har något att tillägga. Den gemensamma marken, den där bördiga jorden där barnens lekar och gemensamma bekymmer en gång frodades, ligger nu i träda. Kvar finns artigheten, minnena och en ömsesidig ansträngning att överbrygga en klyfta som bara växer. Det är en sorg, tyst och civiliserad, över något som inte dramatiskt har dött, utan bara sakta, omärkligt, upphört att andas.

Det är efter sådana kvällar som den verkliga tystnaden sänker sig. Tomrummet. Detta ord som jag återkommer till, som en tunga som inte kan låta bli att peta på en öm tand. Känslan av att inte vilja något särskilt, att inte ha en plan, att inte finna någon genuin glädje i det som förväntas vara roligt. Det är inte en aggressiv smärta, utan en frånvaro. En existentiell stillhet som borde vara fridfull men som istället skapar en malande oro. Sinnet, vant vid att jaga, planera och sträva, får panik i tystnaden. Är detta allt som är kvar? Ett väntrum utan utsikt?

Det är en skrämmande tanke. Men kanske är det inte tomrummet i sig som är fienden, utan min rädsla för det. Kanske är det en nödvändig plats. En åker som måste vila efter en alltför lång och slitsam skörd för att återfå sin näring. Att försöka så nya frön av mål och mening i denna utmattade jord skulle bara vara ett slöseri med den lilla kraft som finns kvar. Kanske är min enda uppgift just nu att uthärda stillheten. Att låta åkern vara tom.

Men det finns ett annat lager av denna oro, ett som är mer omedelbart och skärande. Rädslan för att min egen gråhet ska smitta av sig. Att min fru, de som står mig närmast, ska se på mig och bara finna en urvattnad, trist version av den man de en gång kände. Jag orkar inte med tanken på att hantera deras eventuella besvikelse, att behöva bära en mask av entusiasm när all min energi går åt till att bara hålla mig flytande.

Och i bakgrunden, som ett ständigt flimmer, de andras liv. De där perfekta fasaderna som visas upp, de lysande fönstren man ser in i från sin egen mörka gata. En ström av lyckade projekt, meningsfulla fritidsintressen och harmoniska familjebilder. Att jämföra mitt eget inre landskap, detta tysta och färglösa väntrum, med deras kurerade verklighet är en form av självspäkelse. Men det är en reflex, svår att hejda.

Jag ska försöka att inte hejda den, utan bara observera. Jag ska försöka vila i detta obekväma nu. Sluta kämpa mot tomheten och istället se den som en paus. En nödvändig mellanakt. Kanske är det först när man slutar vara rädd för tystnaden som man kan börja höra vad den har att viska.