Bara gå

Det finns morgnar som bär något särskilt. De kommer inte med dramatik eller stora insikter, men med en stilla förnimmelse av att något skiftar. I dag var en sådan morgon. 

Luften var sval och klar, fåglarna hade ännu inte helt bestämt sig för om de skulle sjunga eller bara lyssna. Jag drack mitt kaffe i tystnad och kände hur ljuset långsamt letade sig in över köksbordet.

I nyheterna läste jag att inflationen fortsätter sjunka. Priserna rör sig nedåt, räntorna väntas följa efter, och för första gången på länge talar ekonomerna om stabilitet. Det är ett ord jag tycker om. Det saknar glamour, men rymmer trygghet. Det betyder inte stillastående, bara en paus mellan rörelserna. En möjlighet att andas.

Jag tänker ofta på det där, hur förändring inte alltid behöver vara ett språng. Ibland är den bara ett steg i taget, en riktning snarare än en revolution. Jag har börjat uppskatta de små skiftningarna, som när tankarna går från oro till nyfikenhet, eller när en känsla som tidigare känts tung plötsligt bara är där - utan att skava.

Kanske är det så livet fungerar, i både det stora och det lilla. Vi strävar, planerar, drömmer om det som ska komma, men de verkliga förändringarna sker i mellanrummen. I pauserna. När något stillnar. Jag märker det i mig själv också - en växande förmåga att inte genast agera, att låta tankarna sjunka undan innan jag försöker förstå dem.

Jag tänker på ekonomin som en spegel för våra egna liv. När tillväxten planar ut kan något annat börja gro, något som inte syns i siffrorna men känns i vardagen. Det handlar kanske inte om pengar, utan om balans. Om att skapa ett utrymme där mening kan slå rot igen, sakta men säkert.

I eftermiddag ska jag gå en promenad innan mörkret lägger sig helt. Det är något med höstluften just nu, den luktar rent, nästan förlåtande. Jag vill andas in den och påminna mig om att allt faktiskt rör sig, även när det ser stilla ut.

Vi behöver inte alltid veta vart vi är på väg. Ibland räcker det att veta att vi går.