Fragment av en balansräkning

Tomrummet är inte längre en motståndare, det är ett bokslut.

Allt som en gång kändes viktigt - de små noteringarna i marginalen, siffrorna som växte till kolumner, disciplinen som blev en tröst har bleknat. Inte försvunnit, men förlorat sin absoluta makt. Jag ser på dem nu som man ser på gamla fotografier: ett leende, en blick, ett ögonblick fruset i en värld som inte längre finns.

Det finns en stilla intelligens i att räkna, men det finns en större intelligens i att avstå. Jag förstår det först nu, efter tystnaden, efter alla år av summeringar och kategoriseringar. Det är som om själva behovet av kontroll var ett sätt att hålla ensamheten på avstånd. Och ändå: ensamheten satt kvar, oförtröttlig, tålmodig, väntande.

Jag har börjat mäta andra saker. Hur länge ett minne kan leva utan att nämnas. Hur mycket tyngd en blick kan bära när den inte möts av någon annans. Hur värdefullt det är att vakna en morgon och upptäcka att man fortfarande andas, fortfarande förmår skriva några ord, fortfarande kan formulera ett varför.

Det är inte längre resultatet som räknas. Det är fragmenten.

Ett steg i taget, en tanke i taget, ett andetag som inte behöver rättfärdigas.

Kanske är detta min sista balansräkning: inte över pengar, inte över prestationer, utan över allt som blev kvar när jag slutade fördela.