Mellanrum

 

Det är märkligt hur vissa meningar kan stanna kvar i en.

En enda rad, och något börjar röra sig inombords, nästan omärkligt, som när vinden vänder blad på ett bord.

Glöm aldrig att vilken dag som helst kan du stiga ut genom ytterdörren och hela ditt liv kan förändras för alltid.

Den meningen bar något dubbelt. Ett hopp, men också ett vemod. För förändring är inte alltid något man söker. Ibland är den något som händer medan man fortfarande försöker förstå det gamla.

Jag har tänkt mycket på det där. På hur livet egentligen alltid pågår, oavsett om jag deltar eller bara står vid sidan. Det rör sig, tyst, med en egen rytm som inte väntar in min vilja.

Och jag, som så ofta försökt kontrollera den riktningen, märker att jag blivit trött. Inte uppgiven, men stilla. Som om något inom mig till slut insett att det inte längre går att hålla allt på plats.

Kanske är det så det måste vara. För när man slutat kämpa emot, börjar man se.

Stoikerna talade om tillfälligheten, hur världen inte lovar någon något. Att all trygghet vi bygger är en illusion, ett skydd mot slumpens natur. Men samtidigt menade de att just där, i den insikten, föds styrkan.  För det man inte kan styra behöver man inte heller frukta. Sydney Banks skrev att under våra tankar, bortom stormen av känslor, finns alltid klarheten. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det, men ibland, i tystnaden, anar jag det.

Det har varit mycket stillhet på sistone. En tomhet som både skrämmer och lockar. Jag vet inte om det är sorg, trötthet eller bara livets paus mellan två andetag. Men jag märker att jag inte längre försöker fylla den med något. Jag låter den finnas där.

Jag tänker på hur jag beskrivit det för dig: att jag söker syre, vind, vatten och horisonter. Det handlar kanske inte om att fly, utan om att minnas hur det känns att andas. Att stå någonstans där allt inte är förutbestämt av väggar och vanor. Där tanken kan sträcka sig utan att fastna i samma spår.

Kanske är det just där förändringen bor. Inte i det dramatiska, inte i de stora besluten, utan i ett långsamt öppnande. Som att en morgon plötsligt känna att man vill öppna dörren, inte för att fly, utan för att se vart ljuset faller.

Och kanske är det så - att det nya inte börjar med handlingen, utan med viljan att vilja igen.