Natten väger lätt

Det är något med hösten som gör allt mer synligt. Ljuset blir tunnare, ljuden klarare, tystnaden mer påtaglig. När jag går ut på morgonen ligger luften som ett svalt, flortunt täcke över trädgården. Löven har börjat gulna, men står fortfarande emot vinden som om de ännu inte förstått att allt ska falla.

Samtidigt läser jag om världen, och jag undrar om inte samma princip gäller där. Marknaderna darrar av osäkerhet, regeringar faller, inflationen sjunker men lämnar ett eko efter sig som vägrar klinga ut. Det är som om världen också håller andan, väger sina löv i vinden och försöker låtsas att allt står still.

Vi talar om tillväxt, men vad är det egentligen som växer? Skulder, priser, oro. Kanske även insikten om att vi inte längre kan bygga framtiden på samma löften som förr.

Jag har känt mig trött på senare tid. Inte utmattad, men mer som ett batteri som håller sin sista laddning länge, envist. Jag gör det jag ska, men känner inte längre samma hastighet i tanken. Det är inte sorgligt, bara stillsamt. En ny rytm.

Kanske är det bara så det ska vara: att livet ibland går över till låg växel för att man ska se vägen igen. Jag läser att allt fler företag i Europa talar om resiliens - motståndskraft. Det ordet har alltid låtit för stort i munnen, men jag förstår nu att det inte handlar om styrka, utan om stillhet. Om att kunna stå kvar när allt annat rör sig.

Jag tänker på hur mycket av livet som är just det: att stå kvar. Inte som motstånd, utan som vila. Att inte längre behöva överrösta sitt eget hjärta.

När kvällen faller sitter jag på trappan. Någonstans längre bort hör jag en bil på väg hem, någon öppnar en dörr, ett ljus tänds. Jag andas långsamt. Allt är sig likt och ändå nytt. Det finns fortfarande tid. Inte mycket, men tillräckligt.