När jag vaknade i morse var världen redan igång. I köket hördes ett avlägset surr av kaffebryggaren och genom fönstret såg jag trädgårdens fuktiga blad lysa svagt i morgonljuset. Det var som om allt andades långsamt, fortfarande halvvaket.
Men på börserna vaknade bruset tidigt. I dagarna rapporteras att räntorna stiger i flera större ekonomier, USA signalerar nya räntehöjningar för att bekämpa inflationen och i EU sprider sig oro kring skuldsättningen i länder med sköra finanser. Samtidigt hörs rop om en mjuklandning i Kina och osäkerheten kring energipriser gäckar investerare.
Passivitet är en lyx när marknaden kräver ständig vaksamhet.
Jag sitter nu vid mitt skrivbord, stirrar på skärmen, men tänker på trädgården. Väckarklockan ringde, och innan jag ens hunnit samla mig funderade jag på hur många dagar det är kvar tills löven börjar falla, hur mycket jag borde vattna och rensa, och hur många fåglar slutat kvittra.
Hur många små frön som aldrig blev till en blomma.
I nyhetsflödet läser jag att hushållens skuldsättning i Sverige når nya nivåer, att bolåneräntor pressas uppåt, att småsparare famlar efter trygghet. Jag ser i det en parallell till mig själv - alltid på väg att utjämna, balansera, förutsäga. Men vad gör jag när skillnaden mellan kalkyl och känsla blir för stor?
För många år sedan skrev jag att glädje kan finnas i steget att vakna och fortsätta. Den tanken dröjer sig kvar hos mig. Den morgonen då ingenting tycktes vara på sin plats, när jag medvetet lät mitt sinne vandra bort från att jag ska göra annat än att jobba, där någonstans föddes en sorts frihet: acceptansen att inte alltid prestera.
Det är i detta tomrum mellan marknadens krav och trädgårdens lugn som jag vill placera mig. Inte för att jag orkar stå emot hela tiden, utan för att jag vill minnas att det finns andetag som inte behöver rättfärdigas.
Den ensamhet jag hört nämnas, det osynliga sällskapet av tankar som ständigt följer, dessa är inte fiender utan vittnen. Vittnen till att jag lever, att jag känner, att jag söker.
Ikväll ska jag gå ut i trädgården igen, låta regndroppar landa på mossan, höra syrsor viska i skymningen. Kanske ställa mig vid bänken där solen träffar första gången och tänka att marknader kommer och går, att räntor stiger och sjunker, att skulder samlas och betalas men att mitt inre inte måste röra på sig med samma hastighet.
Följt av morgonens tystnad ska jag hålla fast vid en sak: att skrivandet, när det får vara långsamt, kan vara en bro tillbaka till oss själva.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.