Rad för rad

Det har varit en märklig vecka. En sådan där dagarna ser ganska vanliga ut på ytan med jobb, mejl, formulär, matinköp, men där allting ändå känns som om det sker i skuggan av något större.

Begravningen närmar sig. Bouppteckningen ligger som ett moln där framme. Mellan de stora orden försöker jag hålla fast vid små siffror: vikt, blodsocker, sömnpoäng, procent kroppsfett. Det ser nästan komiskt ut när man radar upp det så, men just nu är det de där siffrorna som ger någon sorts struktur åt en värld som annars känns rätt lös i kanterna.

Jag har fortsatt min lilla hälsorevolution. Vågen som står och väntar på morgonen. Kilona smyger nedåt, sakta men envist. Midjemåttet krymper någon centimeter här och där. Det är inte dramatiskt, utan mer en lågmäld förflyttning. Men jag märker det i kroppen. Hungern är mildare, suget inte lika skrikigt. Jag tänker på statiner och diabetesrisk, på blodtryck, på att vänta in nästa provtagning. Det är som att stå mitt på en bro och försöka avgöra om konstruktionen håller, medan man redan är halvvägs över.

Ovanpå det ligger stressen, den där lite vibrerande sorten som tar vägen genom händerna. Tremorn som påminner om sig själv när nervsystemet blir överbelastat. Sömn som ibland är djup och fin, ibland hackig och grund, avbruten av tankar som satt igång innan jag hinner märka det. Begravningen på torsdag ligger som en mental fixpunkt. Relationerna runt omkring – syskonen, alla outtalade saker, allt det där som aldrig riktigt går att reda ut – gör nervsystemet extra skört. Jag har suttit och läst i lagtexter om bouppteckning, tänkt på boutredningsmän och fullmakter, parallellt med att jag och min syster försöker hålla någon sorts rimlig kurs genom allting. Det är märkligt hur snabbt sorg kan blandas upp med juridik.

Någonstans mitt i det här har jag sökt små, jordnära saker att hålla i. Köpt fågelmat när kylan kommit, fyllt på åt de där små liv som inte bryr sig om varken tingsrätter eller Skatteverket. Funderat på om jag ska gå och styrketräna eller sätta upp julbelysning i trädgården. Ibland vinner lamporna, ibland vinner tröttheten. Fingertoppen som jag skar på mandolinen protesterar när jag trycker på den, som en påminnelse om att kroppen också har sin egen lilla att-göra-lista oberoende av livet i övrigt.

Samtidigt pågår det väldigt vardagliga. Jag har gjort en önskelista för julklappar till mig själv, sådant som barnen faktiskt har råd med. Böcker, så klart – bland annat Hindret är vägen. Den meningen har följt mig extra mycket den här veckan: det som står i vägen blir vägen. Det låter nästan provocerande när man sitter med dödsfall, begravning, konflikter och formulär i knät. Men någonstans där inne finns en liten kärna av tröst. Kanske är det här vägen nu, oavsett om jag gillar det eller inte. Kanske går det att göra någonting lite värdigt av det, mitt i all irritation, oro och trötthet.

Julklappar åt familjen har också seglat upp som en egen liten värld. Budget per person, försök att hitta något som faktiskt betyder något. En son med tydlig önskelista, en dotter som gillar praktiska saker men gärna blir överraskad, en fru som hellre vill ha upplevelser än prylar. Det är samme gamle jag som sitter och funderar över pengarna, räknar på vad allt landar på, försöker hålla någon sorts rättvisa. Men det är också ett sätt att tänka framåt, bortom begravningen, bortom bouppteckningen. Ett litet sen att förhålla sig till.

Tekniken har så klart fortsatt smyga sig in. Min gamla smartklocka börjar få trött batteri, så en ny är på väg. En ny klocka för samma gamla handled, ännu en liten pryl som ska mäta hur jag mår innan jag själv riktigt hunnit formulera det. Det kan låta överdrivet med alla dessa mätningar, men för mig har de blivit ett sätt att skapa en rytm: morgonvikt, sömnpoäng, steg, puls. Inte för att allt måste optimeras, utan för att jag behöver något konkret när tankarna blir för opålitliga.

Och över alltihop svävar den där stillsamma melankolin. Sorgen över en mamma som inte längre finns. Sorg över relationer som kanske aldrig riktigt blir hela igen. Det är inte dramatiskt, det är inte filmiskt. Det är vardag mitt i sorgen, eller sorg mitt i vardagen. Svårt att säga vad som är bakgrund och vad som är förgrund.

Kvar blir en vecka där allt får samsas: mediciner och stoicism, fågelfrön och bouppteckning, julklappar och juridik, nya klockor och gamla sår. Kanske är det just så livet är nu. Inte en ren berättelse med tydlig dramaturgi, utan mer som en lite rörig spellista där stillsamma pianostycken blandas med oljud, reklamjinglar och någon oväntad poplåt. Man lyssnar vidare ändå. Man trycker inte stopp. Man låter nästa spår börja, och ser vad det bär med sig.