Årssummering 2025

Det finns något nästan komiskt med hur ett helt år kan pressas ihop till några rader i ett kalkylark. Tre kolumner, tre datum i december. Några summor, några procentsatser, en liten förändring här och där. Och ändå. Under siffrorna ligger allt som inte ryms i cellerna: tröttheten, oron, de där kvällarna när man inte orkade ta ett enda beslut till. Och de där morgnarna när man ändå gjorde det.

När jag tittar på årssummeringen nu ser jag en sak väldigt tydligt: 2025 var ett år som mest handlade om att hålla ihop. Inte om att vinna. Inte om att maxa. Bara om att fortsätta gå.

Kapitaltillgångarna rör sig uppåt, som de bör göra när man fortsätter mata in, fortsätter vara vuxen, fortsätter välja långsamhet framför spontana ryck.

• December 2024: 1 101 901 kr
• December 2025: 1 228 599 kr
• Målet/planen för december 2026: 2 852 220 kr

Det är en stor hoppande siffra, 2026. Nästan så att den ser ut att skryta. Men jag vet vad den innehåller. Den innehåller ett arv. Och ett arv är inte plus i vanlig mening. Det är inte en bonus. Det är en människa som inte längre finns, omvandlad till pengar på papper. Det går att vara tacksam och sorgsen samtidigt, och det är kanske det som gör att man blir lite tyst när man ser den där raden.

Skulderna är ungefär där de är, lite ner, lite bättre, lite mer under kontroll.

• December 2024: 2 645 252 kr
• December 2025: 2 502 037 kr
• December 2026: 2 489 126 kr

Det intressanta här är inte att de sjunker dramatiskt. Det är att de inte växer. Att de inte tar över. Att de går att bära utan att det känns som att man alltid står på fel sida av en vägg.

Och så finns den där raden som nästan känns symbolisk:

Kapital minus skulder

• 2024: -1 543 351 kr
• 2025: -1 273 438 kr
• 2026: +363 095 kr

Det är skillnaden mellan jag är fortfarande på väg upp ur hålet och nu står jag på mark. Inte för att man blir fri över en natt. Men för att riktningen förändras. Och riktning betyder mer än man tror.

Realtillgångarna har sin egen logik. Bostaden rör sig uppåt, bilarna neråt, och hela paketet landar här:

• December 2024: 4 890 078 kr
• December 2025: 4 963 574 kr
• December 2026: 5 289 895 kr

Det är trygghet på ett sätt, men också en sorts låsning. En bostad är både hem och balansräkning. Den är min plats, min vardag, min utsikt. Och samtidigt en siffra som kan stiga eller falla utan att jag gjort ett enda handtag rätt eller fel.

Förmögenhet, reellt. Och så den stora sammanfattningen, den man egentligen vill kunna ignorera men ändå dras till:

• December 2024: 3 346 727 kr
• December 2025: 3 690 136 kr
• December 2026: 5 652 990 kr

Det är enormt, på pappret. Och jag känner det inte som enormt. Jag känner det mer som: okej. Jag har en chans att göra det här klokt. Jag har en chans att slippa den där gnagande känslan av att allting är en millimeter från att rasa.

Om 2025 var året då jag bar runt på saker jag inte valt, så vill jag att 2026 blir året då jag väljer medvetet. Inte bara i stora drag, utan i det lilla. I hur jag lever, hur jag spenderar, hur jag tänker.

Så 2026 får gärna handla om det här:

• Att hålla skulderna i schack och fortsätta göra dem mindre, utan drama.
• Att bygga kapital med respekt, inte med eufori. Inga rus. Inga tvära kast.
• Att skapa mer luft i ekonomin, så att livet inte behöver kännas som en ständig förhandling.
• Att inte köpa mig ifrån sorg, rastlöshet eller ensamhet. Jag vet hur lätt det är att försöka.
• Att låta siffrorna bli ett kvitto på något annat: stabilitet, lugn, självrespekt.

Det är lätt att tro att pengar handlar om prylar och frihet. För mig handlar det ofta mer om att kunna andas. Att kunna sova. Att kunna säga nej. Att kunna stå ut med att livet är som det är, utan att behöva fly.

Och kanske är det det som är hela poängen med en årssummering. Inte att imponera på någon. Inte ens på sig själv. Utan att se, svart på vitt, att man fortfarande är här. Att man fortfarande rör sig framåt. Trots allt.

2026 får gärna bli ett år där jag är lite mer människa än projektledare över min egen existens. Lite mindre kontroll. Lite mer närvaro. Och när jag öppnar kalkylarket nästa december vill jag att det ska kännas ungefär så:

Inte wow. Utan okej… det här håller.