Vardagskanter

Det är något med de här veckorna som känns som en lång korridor av små saker. Inte stora livsavgöranden, inget filmiskt. Bara vardagen, den där som hela tiden vill bli ordnad, sorterad, förstådd och på något sätt klar.

Jag börjar i kroppen, för det är där allt till sist landar. Vikten ligger runt åttiofem, som en envis siffra med armar i kors. Vissa morgnar är jag förvånansvärt utvilad trots att sömnen varit kort, andra morgnar känns det som att hjärnan har jobbat nattpass. När man sover fem och en halv timme och ändå får ihop ett okej mående så är det lätt att lura sig själv och tänka att man har knäckt koden. Men jag tror inte det handlar om kod. Det handlar om rytm. Om att se vad som faktiskt pågår, utan att göra en domstol av det.

Och samtidigt, mitt i allt det där, dyker de där helt andra sorternas bekymmer upp. Som en router som blinkar rött i några sekunder. Det händer, man noterar det, och kroppen reagerar som om någon viskat fel i ett tyst rum. Det är nästan komiskt, hur modern oro kan se ut. Förr var det oväder på riktigt. Nu är det en LED som beter sig lite märkligt och plötsligt sitter man och funderar över DHCP och MAC-adresser och vad som egentligen händer i det där osynliga nätet i väggarna. Man blir sitt eget larm.

Jag har också suttit med papper. Dokument som ska roteras, rensas från dubletter, slås ihop så att inget årtal tappas bort. Det är ett slags pappersarbete som inte bara handlar om dokument, utan om kontroll. Om att kunna peka på en rad och säga: här, det här är jag, det här är min historia i siffror. Ibland tror jag att vi håller på med administration för att vi inte orkar med osäkerheten. Det känns skönare att få en fil i ordning än att få en känsla i ordning.

För att väga upp det där har jag hamnat i köket. Knivar, av alla saker. Global, de där numren som blir som identiteter: en kniv för det grova, en för det precisa, en med tand som kan ta tomaterna utan att krossa dem. Jag gillar den konkreta logiken i det. Bladet gör jobbet. Skär. Delar upp. Gör en sak tydlig. Det finns något trösterikt i det, att stå där och veta exakt vad en kniv är till för. Det är mer än man kan säga om mycket annat.

Samtidigt pågår relationerna, de där små sociala friktionerna som kan ligga kvar som grus i skon. Grannar som inte hälsar, eller som hälsar på min fru men inte på mig. Det är en sådan där sak som på pappret borde vara obetydlig, men som i kroppen kan bli stor. För den landar inte i logiken, den landar i självkänslan. I den där gamla mänskliga rädslan att vara osynlig när man försöker bli sedd.

Jag har försökt betrakta det med en annan sorts blick. Inte som ett problem att lösa, utan som ett väder att passera igenom. Lite stoisk, lite buddhistisk. Att inte göra deras beteende till en spegel. Att inte låta ett uteblivet hej bli en dom över mitt värde. Att påminna mig om att oro ofta är en tjuv som tar dagens frid, inte för att den har rätt, utan för att den är snabb.

Och så rullar dagarna på med sin vardagslogistik. Attgöra-listor som försöker pressa in gym, handling, paket, tvätt och middag mellan tolv och arton. Som om livet vore ett spel där man vinner om man bara är effektiv nog. Men ibland är effektivitet bara ett sätt att slippa känna efter. Ibland är det bättre att städa duschen långsamt, med kroppen i nuet, än att stressa igenom allt och ändå gå runt med en knut i bröstet.

Jag tänker på resan mellan hemma och borta, på vädret som var skräp och ändå bara väder. På hur man kan sitta i en bil och låta landskapet skifta, och ändå bära samma tankar med sig. Det är något med hemkomsten som alltid gör mig lite tyst. Som om man varit ute och tittat på världen och sen kommer tillbaka och inser att det man egentligen försöker förstå, det sitter inte i vägarna. Det sitter i en själv.

Kanske är det här veckornas tema, om jag måste sätta en rubrik. Att försöka leva med små saker utan att göra dem för stora. Att ordna där det går, acceptera där det inte går, och ibland bara stå still och märka att man faktiskt mår okej, trots allt.

Det är inte en triumf. Det är mer som en stillsam överenskommelse med tillvaron.

Och kanske räcker det.