Det har varit veckor av sådant som knappt syns utåt. Inga stora händelser. Inga avgörande ögonblick. Bara vardag. Men jag har börjat förstå att det är just där livet avgörs.
Jag har vägt mig fler morgnar än jag egentligen vill erkänna. Det är märkligt hur siffror på vågen kan få en vuxen människa att känna sig lyckad eller misslyckad innan klockan ens slagit sju. Jag vet bättre. Jag vet att det är vatten, salt, sömn, hormoner. Ändå står jag där och stirrar på displayen som om den bar en dom. Det är något nästan komiskt över det. Och samtidigt djupt allvarligt.
Jag har varit förkyld. Inte sjuk nog för att stanna upp, men tillräckligt matt för att känna kroppens begränsning. Jag märker hur snabbt tanken vill ta över när kroppen är svag. Hur oron klär ut sig till ansvar. Hur hjärnan börjar repetera framtida möten, framtida konflikter, framtida missförstånd.
Oro känns som att vara ansvarsfull.
Det är en lögn, förstås. Men den är övertygande.
Samtidigt har jag tänkt på pengar i det större perspektivet. Inte som konsumtion, utan som tid. En miljon kronor investerad är egentligen bara framtida arbetsdagar jag slipper sälja. Tusenlappar i månaden är disciplin, inte rikedom. Det är så jag försöker se det. Som frihet i långsam form. Matematik är brutalt ärlig. Människor är det inte.
Och så filmerna. Några bra. Några fåniga. Jag märker att jag blivit mindre tålmodig med det som är ytligt. När något bär, då känner man det direkt. När det inte gör det, då skaver det nästan fysiskt. Kanske är det ålder. Eller bara klarare preferenser.
Det som fascinerar mig mest är ändå hur allt hänger ihop.
Vikten. Ekonomin. Stressen inför ett möte. Valet att gå till kontoret trots att det vore enklare att stanna hemma. De små besluten. Det är samma muskel som tränas överallt. Förmågan att inte låta den första impulsen styra. Att inte ge efter för tanken som säger: Det här blir jobbigt, undvik.
Att inte låta en siffra på vågen definiera dagen. Att inte byta investeringsstrategi för att dollarn rör sig en aning. Det är märkligt hur mycket av livet som egentligen handlar om att stå kvar. Inte stå still. Men stå kvar.
Jag skriver det här lika mycket till mig själv som till dig som läser. För jag tror att vi ofta överskattar dramatikens betydelse och underskattar uthållighetens. Vi väntar på genombrott, när det egentligen är riktning som räknas.
De senaste veckorna har inte förändrat mitt liv. Men de har visat mig något. Jag behöver inte mer intensitet. Jag behöver mer konsekvens. Och kanske är det där, i det nästan osynliga, som ett lugnare liv faktiskt börjar.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.