Det finns ingen rättvisa.
Det är exempelvis inte rättvist att kronofogden jagar
Från kaos till koll. Inte heller är det rättvist att
Säker ekonomi och
Frisk ekonomi drabbats av sjukdom. Det är synnerligen orättvist att lida så som
Sjukpensionärens väg till miljonerna. Det är också orättvist att jag har mindre pengar än er.
Men det är livet i ett nötskal. Det finns ingen rättvisa, det kan aldrig bli rättvist. Enbart mer eller mindre orättvisa.
Jag har funderat lite kring just detta och barnuppfostran. Jag fick nämligen en uppenbarelse när det
diskuterades här i ekonomibloggvärlden kring sparande till barn. Även Carnegie som var stormrik hade en intressant
inställning till temat.
Att spara och gneta ihop ett kapital till sina barn som de sedan bara får en vacker dag är att göra dem en
björntjänst, det tycker även jag numera. Det är som att köpa en våldsamt fin, dyr cykel till sitt barn men att förvägra denne att lära sig cykla.
Att spara till barnen är enbart en bra idé om man samtidigt
lär dem vad pengar är, hur de uppstår och försvinner, dess värde, komplikationer och fördelar. Vi behöver lära våra barn lite privatekonomi också, vid sidan om all annan social träning, innan de kliver ut på egen hand i världen.
Och det var då jag började fundera på temat kring rättvisa. Jobbar inte vi föräldrar alldeles för hårt på att saker och ting ska te sig rättvist för barnen? När sedan livet i sig är synnerligen orättvist? Behöver inte barn, och kanske även vi vuxna, lära sig att hantera orättvisor och inte låta de tära på dem eller få dem att ge upp eller skrika på rättvisa, som ju inte finns..
För oss människor är en fundamental orättvisa de förutsättningar vi ges - kroppsligen, själsligen och socialt. Kanske föds vi med ett handikapp eller i en socialgrupp (otäckt ord) med sämre förutsättningar. Det här är ju orättvist, men ett faktum. Det blir aldrig rättvist, inte ens från livets start. Och sedan rullar det bara på till dödsbädden. Möjligen är döden en rättvisa, som känns orättvis på nåt sätt.
Jag vill att mina barn ska gå starka ut i livet. Med en god självkänsla, gott självförtroende och med de verktyg man behöver för att överleva 'out there'. Om jag inte lär dem att livet är orättvist, att det inte går att göra något rättvist, bara mindre orättvist, hur ska de då fixa det?
Om de möter en orättvisa vill jag att de ska se det som en utmaning, 'a challenge from God', något det går att göra något bra med och komma stärkt ur.
Hur man lär ut detta är inte helt lätt. Har ni några tips?
Läs även andra bloggares åsikter om
barn,
ekonomi,
rättvisa,
orättvisa
Tyvärr har du rätt om orättvisa. Det enda som är rättvist fördelat i världen är att vi har 24 timmar vardera per dygn....
SvaraRaderaJag pratar mycket attityd med mina barn. Attityd till andra och sig själv. Det som händer runt omkring kan man oftast inte påverka. Däremot är man CHEF över hur man reagerar på det som händer. Ibland kommer mina barn hem ledsna över en tråkning från någon annan. Då påstår jag att deras hår är grönt. Nähä får jag till svar. Ok, bara för att jag säger det innebär det alltså att det inte är sant. Kan det vara så att den fällda kommentaren allstå är falsk?... Glada miner igen.
Tycker att det är viktigt att mina barn får sunda grundvärderingar på vad som är rätt och fel. Att vissa orättvisor är påverkbara och andra inte, och att de i så fall ska lägga energi på det som går att påverka.
När det gäller ekonomi får man manipulera lite. Jag betalade en prenumeration till min tonåring på en "tjejtidning" med för mig helt skruvade ideal. Ville inte ha blaskan hemma!! Hade jag sagt upp den hade hon blivit arg. Alltså höjde jag hennes månadspeng och så fick hon betala den själv. Det slutade med att hon sa upp den själv. YEES!
Hoppas att "mitt" sätt gav lite idéer till hur du kan handskas med frågorna kring rättvisa och ekonomi.. Trevlig helg förresten!
Tack det samma, Susanne.
SvaraRaderaOch tack för dina tips.
Du driver en behjärtansvärd blogg, det ska du ha en eloge för.
Mycket bra och tänkvärt inlägg! Vi har då och då diskussioner om rättvisa hemma. Jag har tre barn, och utan att jag vet hur det gått till har de utvecklats till rättvisefascister! Har den ene fått nå't ska de andra ha. Givetvis har vi åstadkommit det på något sätt, såklart man vill vara rättvis mot sina barn. Och jag tycker nog att man kan vänta sig att föräldrar är rättvisa mot sina barn. Men rättvisa är inte att alla ska ha samma sak samtidigt. Rättvisa är att man får det man behöver. När det gäller kläder har de förstått att de får när de behöver. Men de tycker att det ska vara rättvisa med att sitta på olika platser i bilen t ex, och det kan jag omöjligt komma ihåg när vem satt var ... Så nu har både jag och deras pappa kommit överens om att vi ska lära dem att de får lita på att vi gör vårt bästa för att vara rättvisa, vår avsikt är inte att vara orättvisa mot dem, och det måste de lita på. Det börjar gå in.
SvaraRaderaSen är livet inte rättvist, och det måste man lära dem. Man kan inte hålla på att jämna vägen för dem, man måste ge dem verktyg att hantera livets orättvisor, att inte som du skriver tära på dem. Jag hur man gör ... pratar. Pratar om vad "alla andra har" och vad man vill ha, egentligen. Vi pratar om hur andra tänker och känner, och hur man tänker och känner själv. Jag hoppas jag ska kunna ge dem självkänsla nog att följa sitt eget hjärta hela tiden och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Det är en utmaning.
Jag tror barn utgår från att allt är rättvist för att det är så i de sammanhang där barn är mest, i skolan och dagis.
SvaraRaderaHur många gånger har jag inte hört "om du inte har med godis till alla får du inte äta det i skolan" och liknande saker. Eller "du höll fröken i handen förra promenaden så då måste Leonard få göra det nu".
(Jag längtar inte tillbaka till dagis)
Susanne: Smart strategi med tjejtidningen!
SvaraRaderaEtt jättebra inlägg, det är precis sånt som jag har börjat tänka på nu. Min son är ju bara 2,5 månad, men ändå snurrar tankarna :) Det är komplicerat.
SvaraRaderaPlupp - rättvisefascism är ett bra uttryck. :) Det är rätt att man ska agera rättvist mot andra (och sina barn) men att ens barn prompt kräver rättvisa är något man måste lära dem en del kring..en utmaning, som sagt.
SvaraRaderaFinanskvinnan - det du nämner är en bild av en svensk samhällssjuka. Inte för att det är lätt för skolpersonalen men inte lär sig barnen där (vissa undantag) att orättvisor är en vardagssak.
Anna - du har ju lite tid att fundera mer. :)
Tänkvärt inlägg!
SvaraRaderaÄr själv inne på samma tankebanor... Har ännu inga barn, men många i mitt umgänge är föräldrar.
Det är slående (för en outsider som jag) hur mycket av deras omsorg går ut på att skydda barnen, att linda in dem i bomull... Ganska naturligt och lätt att förstå, så klart, men förmodligen osunt på sikt...
Ja, ja.. Talk is cheap... Kommer väl själv att vara fullständigt lindad runt eventuella barns lillfingrar... :-)
Carolus
Haha, ja du Carolus. Jag har en dotter på nio som vet hur hon ska tas med far sin. ;)
SvaraRaderaJag har inga barn så har inte börjat fundera i dom banorna ännu. Däremot har jag vänner som jobbar med barn och ungdomar och det verkar som att alltför många föräldrar skämmer bort sina barn så mycket de kan och sen lägger över uppfostran på dagis/skola. Kanske är jag cynisk men... Så jag tycker att det är jättebra att du/ni tar medvetna beslut om att förbereda era barn på hur det är att leva i världen idag.
SvaraRaderaMycket intressant inlägg, Per! Jag har ju en hel hög ungar hemma och det blir ofta diskussioner om att det är orättvist för att blablabla. Mycket här rör sig kring att det är två barn som bor här mycket och två barn (bonusbarnen) som bara är här på helgerna. Vilka bataljer det kan bli. *pust*
SvaraRaderaMen det är ju som du säger, det ÄR inte rättvist i livet och det gäller ju att förmedla det utan att bryta ner ungarna. Det är en svår balansgång att coacha barnet, inte konstigt att så många föräldrar misslyckas.
Jag tycker Susanne har en bra poäng där, att lära barnen att ens egna reaktioner är där man kan hantera situationer. Att välja att bli arg eller inte osv. Samtidigt måste jag erkänna att jag med mina hela 36 år fortfarande tycker att jag lär mig det där, så hur sjutton lär man ungarna det som inte ens fyllt 10? :)
Vad tycker du om det här? Bra eller dåligt med en så uppenbar popularitetsmarkering på bästa skoltid?
SvaraRaderaJust det här med rosor är en svår balansgång. Jag vet faktiskt inte, förbudet är nog OK tycker jag. Det verkar hysteriskt att hålla på med det här just denna dag. Det här är mer en diskussion som borde föras med eleverna. Empatiförmåga, vad är det?
SvaraRaderaMycket tänkvärt, as always.
SvaraRaderaIgår kom min sjuåring hem och var SÅ ledsen ... hon hade SÅ sett fram emot en utflykt med klassen och hela utflykten kretsade kring matsäcken, som hon vi bestämma och utifrån det var det MYCKET viktigt att hon skulle dela den med "E". När vi sen träffades hade "E" brutit sitt löfte och delat med en ANNAN TJEJ. Låter säkert töntigt för många men det var en SÅN STOR GREJ. Och då blev jag så JÄVLA förbannad och tänket sen, att det är JUST SÅ som många ÄR. Häromdagen bröts ett avtal mellan mig och en kollega, totalt överkörd blev jag ... och jag kan inte förstå hur ouppfostrade och buffliga somliga är. Förstår att min lilla tjej blev ledsen (hon har det kämpigt med kompisar nu ...) och ville bara säga "jävla skitunge". Men det gör man ju då inte ... Så nej ... det är inte rättvist. Men man får vara glad för det lilla *blinkblink*
Men oj, jag skulle ju inte skriva mer nu, men det kliar i fingrarna. Jag måste skriva lite om förväntan. Tack för ditt fina inlägg, Life! :)
SvaraRadera