En tia i handen är bättre än tio i skogen

Var ute och käkade lunch igår. Kostade 72 kronor. Alldeles för mycket. Och om jag räknar med att min löning intjänas dygnet om så tar det 2 timmar och 35 minuter för mig att nollställa den balansen. Hur jag räknar? Läs gärna här.

Som den potentiella konsument jag är, dygnet om, så är det en morot i sig att räkna på detta sätt. Dessutom har jag upptäckt att kontanter är svårare för mig att konsumera än att betala med kort. Så därför kör jag nu kontantprincipen. En skojig idé är den här med hundralappen.

Idag, fredag, så är det den tjugonde i månaden och det finns lite pengar kvar i plånboken. Känns trevligt.

Skummade igenom Suze Orman's '2009 action plan' som är ämnad för nyfattiga amerikaner att komma igen under och efter finanskrisen. Lite smårolig trots allt. I det hela känns det som om de ämnade läsarna för boken ifråga människor med en ganska låg kunskap kring privatekonomi. Dessutom väldigt amerikansk. Samtidigt är det saker som tas upp som vem som helst borde ha med på sin ekonomiagenda.

• Betala av dina krediter - men använd inte dina besparingar till det.
• Se till att det finns en insättningsgaranti på dina besparingar.
• Skaffa en buffert motsvarande åtta månaders omkostnader.
• Ha inte pengar du behöver inom 10 år på aktiemarknaden.
• Dela på 'Vill ha' och 'Behöver' - prioritera rätt.
• Stryk 'jag är värd det' - det är irrelevant vad du anser dig värd. Vad du har råd med är det viktiga.
• Bygg upp ett sparande för sämre tider, så som om du blir sjuk.
• Skaffa en livförsäkring - se till att familjen är försäkrad på ett bra sätt.
  

Ja, jag tror att jag hade fixat att skriva en sådan bok jag med. Slutklämmen är lite rolig den med:

When it comes to money, if it sounds too good to be true, it is.
If you cannot afford it, do not buy it.
Always choose to do what’s right, not what’s easy.