Det här är det fristående fjärde avsnittet i en läsvärd serie om Per Pennings åldrar. Och är den inte läsvärd, så är den åtminstone sedelärande. Alla behöver vi ett dåligt exempel.
Har du lust att läsa de tidigare åldrarna så finns de här:
När Per passerade trettio års ålder så var han gift med kvinnan i sitt liv, hade köpt ett hus och en kombi, en telning på väg och hade inga pengar. Det fanns inga besparingar, ingen buffert, inget av egentligt värde att sälja. Men Per var ändå glad - pengar är inte allt i livet.
Dessvärre var huset som införskaffats inte friskt alls. En yster dans med besiktningsmän, säljare, advokater och tingsrätt följde och den avslutades med en knaper förlikning - säljaren hade snabbt gjort sig medellös och istället fick till dom att betala ett belopp månatligen i sju år. Lite tårar och underläppsdarr ordnade dessutom så att familjen Penning fick en slant från småhusskadenämnden.
Ett renoverande både helg och vardag gjorde huset i ordning. Nya lån fick tas och när allt var på rätt köl igen så bodde vi bra. Telningen kom till världen och livet blev sig aldrig detsamma igen. Herr och fru Penning var föräldralediga och jobbade om vartannat, men inga pengar lades på hög. Vi levde utan tanke om sund ekonomi.
Per blev arbetslös. Utslängd i en lågkonjunktur. Först förhoppningsfull, sedan beslutsam, slutligen indignerad. Per lärde sig att en arbetslös person är en andra klassens medborgare. Bara ordet 'arbetslös' andas tillkortakommanden, invaliditet och oförmögenhet. Det var en svår tid. Det var en läxa med - mycket få människor vill slippa vara en del av ett sammanhang och inte bidraga till något, det lärde jag mig.
Åter på banan - lycklig att åter jobba - började en tanke gro hos Per. Kanske man borde spara något? Lite trevande med fondsparande påbörjades - sexhundra kronor per månad. Fonderna gick inget bra - det blev mindre kvar än vad som sattes in. Att spara tedde sig meningslöst.
Men mången plan gjordes i Excel av Per. Hur nå en miljon, exempelvis? Vid tillfället jag fyller fyrtio så har aktier och fonder ett värde av 150 000 kronor. Detta är familjens totala besparingar.
Tidigt samma höst så föds den här bloggen. Utan egentligt syfte mer än att dryfta tankar och idéer om privatekonomi. Det allra första inlägget var det
här.
Drygt två år har Per Penning varit en av mina drivkrafter tillsammans med alla kloka och underbara ekonomibloggare därute. Och färden går vidare mot nya mål.
Någon del V om Per Penning kommer troligen runt 2017 skulle jag tro.
Fantastiskt intressant! Som kidsen säger: respekt!
SvaraRaderaSchysst resa, hoppas din framtid blir lite mindre överraskande, om det inte är roliga överraskningar förstås! Save on!
SvaraRaderaVäldigt intressant! Jag läste även de tidigare delarna, och kände igen mig mycket i framförallt tonåren...inga pengar, inga ambitioner, ingen aning. Jäkla tur att man mognar och kan blicka framåt till slut!
SvaraRaderaTack för respekten, Cristoffer! ;)
SvaraRaderaSpara dig rik, livet är ups and downs! :D
Herr K, ju äldre jag blir desto dummare anser jag att jag var. Men frågan är när man egentligen når visdomens topp? :)
Toppenbra läsning och en påminnelse om att man borde "kliva ur kroppen" och kolla hur det verkligen ser ut där inne i karusellen. Är just själv inne i förstabarnetledigheten och plötsligt kommer det där mer ansvarstagande alteregot klampande och påkallar uppmärksamhet. Ser fram emot forts. följer 2017 och ska innan dess göra samma tankeresa på mitt eget liv.
SvaraRaderaTack, Mamma Mimmi. När livet som förälder börjar så blir ju allting väldigt annorlunda - på gott och ont. Samtidigt så är det bara det man vill och inget annat - att vara just förälder. Ansvar är nog ganska bra för oss, eller hur? :)
SvaraRadera