Att barn förstår mycket mer än vad deras föräldrar tror är ingen nyhet. Redan från den tultande åldern och uppåt läser och tolkar barn de vuxnas agerande, sätt att tala och känslomässiga vibrationer. Det är helt naturligt och inget konstigt alls - evolutionen har skapat dessa förmågor för ren överlevnads skull. En liten baby söker ögonkontakt och ler mot sin mamma eller pappa vilket i sin tur sänker stresshormon och aggressionsnivå hos föräldern. Det låter kanske lite djuriskt men vi är ju trots allt bara det - ett djur med viss intelligens.
Pengar och privatekonomi är ett ämne som ofta ställer relationer på sin spets. Dåligt med pengar och oro för ekonomin hos de vuxna lyser tydligt igenom hos barnen. Och oavsett vilka konflikter som barn och föräldrar har så är ändå de unga förvånansvärt lojala mot sina föräldrar. De tiger och lider när det gäller pengar - att inte har råd med det ena eller det andra, att semestern blir torftigare och att födelsedagspresenter blir blygsamma eller uteblir. Barnen ser att föräldrarna lider och sympatiserar med sina kära mammor och pappor. En tillkämpad tacksamhet, som är lätt att genomskåda för föräldrarna, för en julklapp som inte var mycket att hänga i julgranen skär i hjärtat.
Rädda barnen har gjort
en undersökning bland barn i åldrarna 12 till 17 år. På frågan om de unga känner oro för att familjens pengar inte ska räcka till det som de behöver svarar 18 procent ja, varav fler flickor än pojkar. Många har svarat att de tvingats avstå från en skolaktivitet på grund av att den kostade pengar. Det är en sådan stor skam att inte kunna delta i aktiviteter och då säger man hellre att man inte vill och avstår, fast det egentligen handlar om att man inte har de ekonomiska förutsättningarna.
Att vara förälder är en utmaning nog så tuff. Att sedan dessutom ha en ansträngd privatekonomi så att man upplever att ens barn inte kan få det som gängse anses 'normalt' gör det inte lättare. Själv är jag oerhört svag för mina barn. Inte för att jag och fru Penning skulle skämma bort dem eller undvika att de ska ta ansvar - nej, så är inte, de ska lära sig att bli självständiga individer. Men om så var fallet att en skolresa eller inte var på agendan så hade jag hellre sett att familjen Penning ätit makaroner och gröt till middag tills det fanns kosing nog.
I SAAB-affären blev det väldigt tydligt att
vissa anställda levde från lön till lön. Varför är det så? Människor måste lära sig att spara, ta ansvar för sig själva och bygga
en tryggare privatekonomi. För sin egen skull men ännu mera för sina barns skull. Dina barn är så lojala mot dig att skam vore att inte förvalta det förtroendet.
Läs även andra bloggares åsikter om
Privatekonomi,
Barn,
Ansvar,
intressant?
Per,
SvaraRaderaLäser gärna dina inlägg som jag ofta tycker är kloka och genomtänkta och med många synvinklar beslysta.
När det gäller ovanstående inlägg, förstår jag att du utgår ifrån vuxna som tjänar pengar.
Men vi är en grupp, bl a jag själv, som har en sjukdom som innebär att jag lever på sjukpension. Är ensamstående mamma med en älskad dotter på 15 år.
Att då kunna lägga undan pengar till bl a skolresor är rent omöjligt. Vi lever på marginalerna och som du skriver, är barn otroligt lojala, precis som min dotter.
Aldrig gnäller hon men jag kan se att hon tänker...
För att ge i första hand henne ett drägligare liv, har jag "löst" min sitution så att jag belånar mitt hus ( som jag kunnat köpa pga arv ). Att leva i en miljö som är så bra som möjligt, tror jag är viktigt för barn som växer upp.
Utöver hus har jag inga tillgångar.
Att lånen någon gång ska betalas tillbaka är jag naturligtvis medveten om, men där har jag en plan...
Kontentan av detta är, att för min del har jag ingen möjlighet att spara undan till större eller mindre saker. Jag försöker spara en liten peng, men när månaden är slut och vi behöver mat på bordet, kan jag inte låta hundralapparna sitta på banken.
Med detta inlägg vill jag enbart belysa den grupp i samhället som är sjuka och inte kan få en inkomst av egen kraft. Den smärta som ligger bakom detta, är en annan diskussion...
Men tack för dina inlägg Per, fortsätter att läsa dem ).
Ak
Tack för en rörande kommentar, AK. Som du skriver, vilket jag förstår nu kan te sig mindre tydligt, handlar mitt inlägg om de som uppbär en inkomst. Jag har själv irriterat mig en hel del kring vår regering, som lider av en viss arrogans i frågan, och även Försäkringskassan som gör livet svårt för många sjuka människor. Jag har för avsikt att återkomma till det ämnet.
SvaraRaderavänligen Per
Först vill jag säga att jag vill jag sägaför att jag känner AK och hennes dotter det finns i alla samhällen exempel på personer som faktiskt inte har några pengar, och vi/ni andra som har inkoster skulle vara duktigare att hantera dessa så att ni har lite över för livets väntade plötsligheter skulle det kanske vara färre som söker sig till det allmänna för hjälp för minsta lilla. Då skulle kanske systemen kunna vara mer genrösa oxå.
SvaraRaderaDet går alltid att hitta undantag men jag menar att minst 80% av den svenska (vuxna) befolkningen skulle kunna ha minst en årslön på banken och det är inte frågan om matematik utan inställning. Men på något sätt är det som om inom det politiska utrymmet blir detta alltid en fråga för politikerna, på vänster kanten är det för att för lite bidrag delas ut som så få har någon förmögenhet och på högerkanten är det för att det tas ut för höga skatter. Sanningen är den att i ett så rikt land som sverige är det den personliga inställningen som har störst betydelse (och då pratar jag precis som i pers inlägg om personer med dräglig inkomst).
/ O