Vika upp sig

Jag fick en e-post där det ifrågasattes om jag lever som jag lär eller om jag bara är ett ombud för andras idéer. En berättigad fråga och jag vill därför berätta mer om hur det förhåller sig.

När det gäller pengar så är jag en sann slarver - det vet alla som läst min miniserie om Pers åldrar om barndomen, tonåren, de tjugo och de trettio. Jag spelar just nu in avsnittet 'de fyrtio' men det dröjer sex år innan det avsnittet sänds. Jag är ett varnande exempel, en dålig förebild men därmed också trovärdig? Jag har ju skaffat mig ambitionen, läst mig till kunskapen och har satt projektet i rullning att bli en bättre, privatekonomisk person även om det är ganska sent i livet. Men jag förmodar att den finns en och annan bland er som läser detta som inte är duktiga på att spara, har tunga skulder och saknar idé och energi att göra något åt saken - och det är er som jag hoppas på att nå i första hand. Ni övriga får nöja er med ett eventuellt underhållningsvärde.

Och nu det lite tyngre ämnet - livet och hur man förhåller sig till det. Ett och annat inlägg här handlar om lycka, positivt tänkande och agerande och att bli en bättre människa. Det kryllar av sprudlande, entusiastiska inspiratörer som har massor med förslag och idéer om allt från yoga till avföringsanalys. Sådan är inte jag utan istället en person som ständigt kämpar med att göra min dag till något bättre än jämngrått.

Jag tror att vi alla är olika i det hänseendet att vi måste anstränga oss olika mycket i att känna oss glada och positiva. En del har detta naturligt medan andra dras mot det depressiva. Förmodligen finns jag någonstans däremellan. Ibland funderar jag på om jag är en 'bipolär light' - ibland high five, andra dagar synar jag skorna.

Jag skrev ett inlägg för snart ett år sedan om att bli lycklig via en koncentrerad formel. Jag tycker fortfarande att det är en bra sammanfattning av mycket jag läst och det jag har praktiserat. Själv kan jag inte förmå mig att vara uppåt jämnt - jag tar fighten med mina demoner varje dag men ibland orkar jag inte utan ger tappt. Och jag tror att många som läser mina texter känner igen sig - i delar eller i sin helhet.

Min devis är att det är OK att segna ner och ge upp för en stund. Det är däremot aldrig i sin ordning att ge upp utan på fötter ska jag igen. Jag när barnet i mig och värjer mig mot den levandes likstelhet - cynismen. Jag vill verkligen bara ha roligt, inget annat, och jag är inte ämnad för att ta något på riktigt allvar. Ja, sådan är Per och den som inte tror på ett ord av det jag skrivit är välkommen att fortsätta göra så.

Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Spara, Privatekonomi, Livet, Lycka, intressant?